Famine, Affluence and Morality svepte bort mig. Reste invändningar och bemötte dem ganska direkt efter att jag kladdat ner dem i marginalen – i alla fall i de flesta fall. Det är elegant, även om vissa frågetecken kvarstår. Fokus ligger på rikedomsöverföring-genom-gåvor medan rikedomsöverföring-genom-handel inte berörs. Kanske ser Singer det sistnämnda som enbart ett irrargument av samma politiskekonomiska paradigm som gett upphov till just den situationen han beskriver, men är det klokt? Vad gör mest nytta – att skänka bort hela sitt överflöd, resulterande i att man bara får råd att konsumera (billiga) oetiskt producerade varor – eller att sätta den etiska konsumtionen före (men inte uteslutande) det rena givandet? (Visserligen säger den andra premissen Singer säger upp att vi genom vårt handlande inte ska orsaka värre skada än den vi avhjälper, men eftersom han på andra ställen uttrycker att det moraliska imperativet i princip är att skänka tills man är på samma levnadsstandard som dem man skänker till så känns det som en lite väl välvillig – om än möjlig – läsning, som åtministone skulle kräva en mer explicit diskussion).

Den senare frågan sätter även fingret på något som Singer berör utförligare först i sitt postscript – mottagarens ansvar. Ska vi skänka till den som har det dåligt om våra medel ger utrymme för denne att handla dåligt? Singer säger nej – för honom finns gott och ont, han kommenterar det egentligen inte utöver att hans första premiss förutsätter det och att han i samband med den uttrycker att hans följande diskussion förutsätter instämmande i den premissen – dem som inte instämmer bemödar han sig inte att ta diskussionen med, i alla fall inte där och då.

Detta som en bakgrund till min läsning av Hur ska vi leva?. Jag är fortfarande in början, så mina invändningar kanske bemöts, men jag kan inte avhålla mig från att gå in i dialog på en gång. Det första kapitlet berör nämligen ultimativa val, val om vilka värden vi ska omhulda. Min fråga blir – har alla livsutrymme nog att göra ultimativa val?

Jag menar inte att fastna i någon maslowsk goja, jag tror att människan har möjlighet att transcendera den enkla modellen (må den sedan visa på något) men i detta tycker jag att Singer i alla fall borde diskutera sin extremt rationella modell, och försvara på vilka grunder det är möjligt att bortse från alla psykologiska och sociologiska grunder – vilket han gör. Men att tänkare är inlåsta i sin egen disciplin är väl å andra sidan inget nytt – vid närmare eftertanke var det till stor del det som fick mig att gå i taket över Eberhardts erbarmligt dåligt argumenterade I trygghetsnarkomanernas land.

Vad gäller de sociologiska aspekterna tror jat att min närläggande läsning av Skeggs Att bli respektabel var avgörande för min känslighet i de frågorna. Dessutom var det – med normkritiska ögon – skrämmande att se hur Singer helt utan att själv reflektera det i ett avsnitt glider över från familjens ideal till det allmännas bästa. Över huvud taget blir det tydligt, när exemplifieringarna börjar, att även om Singer på ett förtjänstfullt sätt kritiserar religionens försök att patetera etiken så förhåller han sig inte fullt så kritisk som man skulle kunna önska till traditionella ”goda” värden – i alla fall inte så här långt in i boken. På den punkten bär jag dock ett hopp om förbättring, jag tror att ljusning kommer, men det grumlas ytterligare lite av oförmågan att i den kritiska diskussionen av sammanblandnig mellan egennnytta och att göra det som är bäst för en själv urskilja en god individualitet ur egennyttan.

Med allt ovanstående sagt får jag väl ändå bekänna att Singer talar till mig. Jag har trots allt bara missat en eller två av de privilegiegrundande positionerna – jag borde kunna ta till mig vad de ultimativa valen kallar till.