Det var länge sedan man hörde något om Amstetten nu. Jag antar att de galna fotograferna aldrig lyckades ta någon bild av familjen, då hade det väl blossat upp igen.

Såhär i retrospekt är det kanske möjligt att se andra aspekter av historien än det var när det hela uppdagades. Då var jag bortom ord och förklaring, mina ansatser att förstå var tydligt präglade – märkte jag efter ett tag – av att göra det hela psykologiskt förståerligt. Och, vad gäller den aspekten tror jag att jag fortfarande står och stampar på samma ställe. Visserligen har jag sett människor närmare mig än Joseph Fritzl bete sig på sätt som nog på ett rätt överrensstämmande sätt refererar till hans psykologiska funktionssätt – men till någon innefrånförståelse tar det mig inte.

Vad det däremot gäller de samhälleliga aspekterna tror jag att min syn utvecklats lite. Visst förekom analyser från ett sådant perspektiv redan då, men ingen jag läste kändes mitt i prick – kanske var det också en fråga om tidsaspekten. Nu är jag i alla fall beredd att ställa frågan om ett samhälle får de dårar och den brottslighet som det tillåter.

Varför valet av ”tillåter”? Kan samhället förhindra enstaka dårars existens?

Mitt svar skulle vara – inte helt. Men genom sina strukturer kan det styra deras möjligheter att agera.

I min slutkläm är det kanske värt att påpeka att jag egentligen inte – trots att ordvalet pekar på det – talar direkt om det specifika fallet Amstetten. Jag vet inte nog om varesig det eller det österrikiska samhället. Men mina tankar löper efter linjerna: ett samhälle som vaknar upp i ett Amstetten har först möjliggjort för någon att älska en Joseph Fritzl.

Famine, Affluence and Morality svepte bort mig. Reste invändningar och bemötte dem ganska direkt efter att jag kladdat ner dem i marginalen – i alla fall i de flesta fall. Det är elegant, även om vissa frågetecken kvarstår. Fokus ligger på rikedomsöverföring-genom-gåvor medan rikedomsöverföring-genom-handel inte berörs. Kanske ser Singer det sistnämnda som enbart ett irrargument av samma politiskekonomiska paradigm som gett upphov till just den situationen han beskriver, men är det klokt? Vad gör mest nytta – att skänka bort hela sitt överflöd, resulterande i att man bara får råd att konsumera (billiga) oetiskt producerade varor – eller att sätta den etiska konsumtionen före (men inte uteslutande) det rena givandet? (Visserligen säger den andra premissen Singer säger upp att vi genom vårt handlande inte ska orsaka värre skada än den vi avhjälper, men eftersom han på andra ställen uttrycker att det moraliska imperativet i princip är att skänka tills man är på samma levnadsstandard som dem man skänker till så känns det som en lite väl välvillig – om än möjlig – läsning, som åtministone skulle kräva en mer explicit diskussion).

Den senare frågan sätter även fingret på något som Singer berör utförligare först i sitt postscript – mottagarens ansvar. Ska vi skänka till den som har det dåligt om våra medel ger utrymme för denne att handla dåligt? Singer säger nej – för honom finns gott och ont, han kommenterar det egentligen inte utöver att hans första premiss förutsätter det och att han i samband med den uttrycker att hans följande diskussion förutsätter instämmande i den premissen – dem som inte instämmer bemödar han sig inte att ta diskussionen med, i alla fall inte där och då.

Detta som en bakgrund till min läsning av Hur ska vi leva?. Jag är fortfarande in början, så mina invändningar kanske bemöts, men jag kan inte avhålla mig från att gå in i dialog på en gång. Det första kapitlet berör nämligen ultimativa val, val om vilka värden vi ska omhulda. Min fråga blir – har alla livsutrymme nog att göra ultimativa val?

Jag menar inte att fastna i någon maslowsk goja, jag tror att människan har möjlighet att transcendera den enkla modellen (må den sedan visa på något) men i detta tycker jag att Singer i alla fall borde diskutera sin extremt rationella modell, och försvara på vilka grunder det är möjligt att bortse från alla psykologiska och sociologiska grunder – vilket han gör. Men att tänkare är inlåsta i sin egen disciplin är väl å andra sidan inget nytt – vid närmare eftertanke var det till stor del det som fick mig att gå i taket över Eberhardts erbarmligt dåligt argumenterade I trygghetsnarkomanernas land.

Vad gäller de sociologiska aspekterna tror jat att min närläggande läsning av Skeggs Att bli respektabel var avgörande för min känslighet i de frågorna. Dessutom var det – med normkritiska ögon – skrämmande att se hur Singer helt utan att själv reflektera det i ett avsnitt glider över från familjens ideal till det allmännas bästa. Över huvud taget blir det tydligt, när exemplifieringarna börjar, att även om Singer på ett förtjänstfullt sätt kritiserar religionens försök att patetera etiken så förhåller han sig inte fullt så kritisk som man skulle kunna önska till traditionella ”goda” värden – i alla fall inte så här långt in i boken. På den punkten bär jag dock ett hopp om förbättring, jag tror att ljusning kommer, men det grumlas ytterligare lite av oförmågan att i den kritiska diskussionen av sammanblandnig mellan egennnytta och att göra det som är bäst för en själv urskilja en god individualitet ur egennyttan.

Med allt ovanstående sagt får jag väl ändå bekänna att Singer talar till mig. Jag har trots allt bara missat en eller två av de privilegiegrundande positionerna – jag borde kunna ta till mig vad de ultimativa valen kallar till.

Första akten av Räddad lämnade mig förundrad. Varför gick hon inte, och hur hade hon ens hamnat där? I andra akten blev alla mer förståerliga – Viola, men även Oscars mor. Egentligen var den som förblev mest oförklarad nog egentligen Oscar själv.

Först en inpass om hur jag uppskattade att gå på teater. Det är märkligt, som barn gillade jag inte alls teater, för att det var så blekt jämfört med samma historia på film. Möjligen skulle jag reagera så idag igen, om jag stötte på något motsvarande. Men nu, med den här historien, så kunde jag njuta av hur mycket som kunde bäras fram med så små medel: en enkel kuliss som bara delvis byttes ut mellan akterna, några stolar och så de elva personer som huvudsakligen befolkade historien (Viola, Violas mamma, Nils, Farbror, Alf, Oscar, Oscars mor, Alm, två tjänstefolk och doktorn), varav tre aldrig ens fanns på scen (Violas mamma, Alf och Alm).

Så vad händer då i andra akten? Viola – mitt i ett raseriutbrott – förklarar hur hon älskat Oscar och hur svårt det varit att sluta. Oscars mor antyder hur hela hennes energi fått gå in i Oscar – som skulle kunna bli den man som hon inte kunde bli men som hon nog tycker sig borde kunna vara (fast så explicit är hon inte).

Det förstnämnda, om älskandet, fick mig att tänka på Nina Björks kolumn i DN om att älska den som överglänser en. Eller, mer specifikt – snarare att som briljant kvinna söka och göra ned sig för någon som kan överglänsa en. Bara för att få ta den relativt underordnade positionen. Någon att vika sig för. Som de Beauvoir för Sartre.

På det sättet så framstår pjäsen på något sätt som kvinnornas – Violas och Oscars mammas – kamp. Fadersrollen blir plågsamt tydlig – om han varit idoliserad eller ej, att som kvinna vika sig för eller som man försöka efterlikna.

Viola har själv minnen av den frånvarande, skimrande fadern. Därför stannar hon och uthärdar. Barnet är hennes projekt, som ska räddas, på samma sätt som Oscar var sin mors projekt, och skulle göras till man. Ständigt är det moderns roll för kommande generationer – även idag är det modern som inte ska göra sina sönder till mansgrisar. Vem talar om pappan?

Oscar framstår aldrig som vuxen – han har inte brutit med sin mor eller kunnat ta sig ur hennes inflytande. När allting rämnar är han på något sätt oförstående – varför har ingen sagt något tidigare? Han har inte sett hur han har haft ett priviligierat utrymme som varit till bekostnad på någon annan, och när det utpekas känner han sin närmast förråd: det var inte hans mening – om hon bara hade sagt något – om hon bara inte hade givit honom det utrymmet så lättvindigt!

En priviligierad postion ger många fördelar, incitamenten till att självmant göra en förändring blir för små. Först när krisen uppstår kan insikten om möjligt komma, och att då se sin egen roll kan göra riktigt ont.