Första akten av Räddad lämnade mig förundrad. Varför gick hon inte, och hur hade hon ens hamnat där? I andra akten blev alla mer förståerliga – Viola, men även Oscars mor. Egentligen var den som förblev mest oförklarad nog egentligen Oscar själv.

Först en inpass om hur jag uppskattade att gå på teater. Det är märkligt, som barn gillade jag inte alls teater, för att det var så blekt jämfört med samma historia på film. Möjligen skulle jag reagera så idag igen, om jag stötte på något motsvarande. Men nu, med den här historien, så kunde jag njuta av hur mycket som kunde bäras fram med så små medel: en enkel kuliss som bara delvis byttes ut mellan akterna, några stolar och så de elva personer som huvudsakligen befolkade historien (Viola, Violas mamma, Nils, Farbror, Alf, Oscar, Oscars mor, Alm, två tjänstefolk och doktorn), varav tre aldrig ens fanns på scen (Violas mamma, Alf och Alm).

Så vad händer då i andra akten? Viola – mitt i ett raseriutbrott – förklarar hur hon älskat Oscar och hur svårt det varit att sluta. Oscars mor antyder hur hela hennes energi fått gå in i Oscar – som skulle kunna bli den man som hon inte kunde bli men som hon nog tycker sig borde kunna vara (fast så explicit är hon inte).

Det förstnämnda, om älskandet, fick mig att tänka på Nina Björks kolumn i DN om att älska den som överglänser en. Eller, mer specifikt – snarare att som briljant kvinna söka och göra ned sig för någon som kan överglänsa en. Bara för att få ta den relativt underordnade positionen. Någon att vika sig för. Som de Beauvoir för Sartre.

På det sättet så framstår pjäsen på något sätt som kvinnornas – Violas och Oscars mammas – kamp. Fadersrollen blir plågsamt tydlig – om han varit idoliserad eller ej, att som kvinna vika sig för eller som man försöka efterlikna.

Viola har själv minnen av den frånvarande, skimrande fadern. Därför stannar hon och uthärdar. Barnet är hennes projekt, som ska räddas, på samma sätt som Oscar var sin mors projekt, och skulle göras till man. Ständigt är det moderns roll för kommande generationer – även idag är det modern som inte ska göra sina sönder till mansgrisar. Vem talar om pappan?

Oscar framstår aldrig som vuxen – han har inte brutit med sin mor eller kunnat ta sig ur hennes inflytande. När allting rämnar är han på något sätt oförstående – varför har ingen sagt något tidigare? Han har inte sett hur han har haft ett priviligierat utrymme som varit till bekostnad på någon annan, och när det utpekas känner han sin närmast förråd: det var inte hans mening – om hon bara hade sagt något – om hon bara inte hade givit honom det utrymmet så lättvindigt!

En priviligierad postion ger många fördelar, incitamenten till att självmant göra en förändring blir för små. Först när krisen uppstår kan insikten om möjligt komma, och att då se sin egen roll kan göra riktigt ont.